feelthefear

Ibland undrar jag varför jag har en sådan ilska till en människa som inte ens är värd att tänka på . Jag är van rednan som 6åring försvann min pappa ur mitt liv. Det som gör ont är att jag inte har ett enda minne av honom, och idag är han som en främmade människa i mina ögon. Han vet i stort sätt ingeting om mig, han har aldrig haft tid, eller han har väl aldrig viljat. Och dessa undanflykter han har haft när han varit i trakterna, klippa gräs, byta kyl ja det känns ju underbart att han tar ett kylskåp före sin dotter. Jag tror inte han fattar vilka spår han har gjort i mitt liv men en sak vet jag. Jag har haft en underbar uppväxt utan min pappa, min mamma är guld värd och jag älskar henne av hela mitt hjärta. Jag inser nu att det var ett mirakel att han kom på min student men det gjorde mig glad, när jag sprang ut och så stod min pappa där med alla andra släktingar. Jag ska inte vara bitter, ledsen eller arg för att han beter sig på ett förbjudet sätt. Men jag blir arg och förbannad, hur kan han säga att han vill ha bättre kontakt när han gör som han hör. Åker till stugan och talar inte ens om det, ja hur tänker du pappa? tänker du alls. Tänker du på hur mycket du sårar mig. Jag kanske helt enkelt inte är den du vill att jag ska vara? men det ska du veta. Jag är stolt över den jag är och är riktigt nöjd med mig själv. Jag vill bara säga att jag har fått nog, och nu menar jag NOG