feelthefear

Varje gång man träffar någon är man rädd att få sitt hjärta krossat. Till den grad att man hellre undviker att öppna sig och att släppa in den andra personen fullt ut. Man bygger en mur och distanserar sig hellre än att släppa taget och fullt ut känna efter. Eftersom man absolut inte vill bli sårad. Vi har alla fått våra hjärtan krossade och det var inte direkt höjdpunkten i våra liv. Man grät, man kände sig sviken, bedragen, ledsen och ensam. Men man kom över det, och ingen dog (förhoppningsvis!). Men för varje gång man träffar någon ny så verkar rädslan växa och bli större.


En  vän till mig sa något i stil med att det är lättare med fysiska sår, dom läker snabbare, men att återhämta sig från ett krossat hjärta, det är mycket svårare! Jag vet inte riktigt vad jag tycker, visst, jag har extremt svårt att lita på folk. Jag har svårt att släppa in dom i mitt liv och dela med mig av min själ och mitt inre. Men å andra sidan, om man inte satsar så vinner man ju inget. Och även om man skulle bli sårad, är det inte som dom säger: bättre att ha älskat och blivit sårad än att aldrig ha älskat över huvudtaget? Det är ju trots allt bara ens hjärta som blir krossat och vi har alla varit där förut och överlevt. Det som inte dödar härdar, sägs det. Så det kanske är dags att släppa taget om tryggheten och våga satsa. Eller?


Idag kom jag till insikten att allt löser sig. Livet kan vara underbart. Det gäller bara att ha tålamod med det som är jobbigt. Så småningom blir livet precis som man vill. Tills dess ska man tänka på allt positivt som man har omkring sig. Vet inte riktigt om jag vågar säga det här.. men jag mår faktiskt riktigt bra. Det har varit en underbar vecka och förhoppningsvis kommer det ljusa tider framöver, trots vintermörkret!